Inledning

Blågrönalger har förekommit rikligare i vissa sjöar i Pedersöre de senaste åren. Eftersom vi bor vid Vitsjö var vi intresserade av hur den mår. För att få en jämförelse med andra sjöar valde vi att på samma gång ta reda på hur Hjuljärv och Huvudsjön mår, sjöar som finns i närheten. För oss är det viktigt att sjön mår bra och att vi kan använda vattnet till olika ändamål. Arbetet har varit intressant och givande, nu kan vi konstatera när sjön behöver vård och vi vet vad som skall göras för att hjälpa sjön och hur man förebygger problem. I framtiden är det sannolikt att nya och större områden kommer att få problem med algblomningar. Människorna vid vattendragen måste bli medvetna om problemet och vidta åtgärder så att vattnet går att använda.


Innehållsförteckning

Inledning
Alger
Blågröna alger (cyanobakterier)
Blomning av cyanobakterier
Alger i insjöar
Övergödning
Toxiska alger
Algläget på andra ställen
Intervju
Vårt arbete
Tabeller
Diskussion/Slutsats
English summary

Alger

Algerna är olika typer av organismer som för det mesta finns i sjöar och i andra vattendrag. Benämningen alg anses vara ganska diffus. I stort sett finns det fritt svävande (planktoniska) s.k. växtplankton och fastsittande alger (1).

Division                              Svenskt namn
Cyanophyta, Cyanobacteria      blågrönalger, cyanobakterier
Prochlorophyta                           proklorofyter
Glaucophyta                                glaukofyter
Rhodophyta                                 rödalger
Heterokontophyta:
-Crysophyceae                           guldalger
-Xanthophyceae                         gulgrönalger
-Eustigmatophyceae
-Bacillariophyceae                     kiselalger
-Raphidophyceae                       slemalger
-Dictyophyceae
-Phaeophyceae                          brunalger
Haptophyta                                  fästalger
Cryptophyta                                 rekylalger
Dinophyta                                    dinoflagellater
Euglenophyta                              euglenor, ögondjur
Chlorarachniophyta
Chlorophyta                                 grönalger

Cyanobakterier, eller blågrönalger bildar alltså en särskild grupp. De är prokaryoter, vilket innebär att de saknar egentlig cellkärna (1).

Blågröna alger (Cyanobacteria)

Till cyanobakterierna hör omkring 2000 morfologiskt åtskiljbara arter. Färgen hos cyanobakterierna kan variera kraftigt, men ofta är cellerna blågröna eller mossgröna. Cyanobakterierna är inte alger i egentlig mening utan står systematiskt nära bakterier.
Cyanobakterier är fytoplankton. De arter, som man påträffar i eutrofa sjöar under sommartiden är framför allt Anabaena-arter. Dem känner man igen på den pärlbandsliknande strukturen.
Man kan ofta se att en Anabaena-tråd består av flera olika celltyper, nämligen vanliga celler, bleka och till synes tjockväggiga celler samt stora celler. De celler som är specialiserade för kvävefixering är de bleka, ofta blanka cellerna som även kallas för heterocyter, (heterocyster). Ibland omges de enskilda Anabaena-trådarna av ett geléartad skikt som kan hysa rikligt med bakterier. Anabaena cellerna, förutom heterocyterna, kan observeras som mörka och korniga i mikroskop. Detta fenomen beror på att cellerna innehåller grupper av små gasfyllda vesikler, eller gasvakuoler, dessa bryter ljuset. Hos cyanobakterierna förekommer det ingen mitos. Endast hos organismer med cellkärna förekommer mitotiskt delning. "Cyanobakterierna har ett Ijusare inre parti och där ligger cellens genetiska material, DNA." Cyanobakterierna har inte vanlig stärkelse.
Många toxinbildande arter hör till Anabaena-släktet. Gasvakuolerna gör att Anabaena kan reglera sin flytförmåga. Algerna har förmågan att flytta sig vertikalt i vattnet med hjälp av dessa gasvakuoler, vilket gör att de kan växa nästan överallt.

Blomning av cyanobakterier

Alger i insjöar

Kännetecknande för insjöar är sött vatten. Egenskaperna hos de olika sjöarna och deras algflora varierar mycket p.g.a. olika storlek, topografi, vattenomsättning, närsaltsnivå och kulturpåverkan. Sjöarna kan delas in i en klassisk grovindelning så att man får tre huvudtyper av sjöar. Dessa är oligotrofa sjöar, som är klara och karga, eutrofa sjöar, som är näringsrika, produktiva och grumliga samt dystrofa sjöar, som har brunt och humusrikt vatten.

Alger i oligotrofa sjöar

Man antar att i vatten med siktdjupet 5-6 meter borde alla alger och andra organismer trivas. I själva verket är det tvärtom. De näringsfattiga sjöarna har en mycket liten eller måttligt stor produktion av växtplankton, även om ljustillgången tillåter fotosyntes ned till djup om 10-15 meter eller mera.

Algernas egenskaper ställs på prov i de karga sjöarna. Algerna skall nämligen kunna klara av att överleva och föröka sig, trots en nästan ständig brist på t.ex. fosfat och nitrat. I karga miljöer förekommer det trots allt, en riklig algflora. Fastän halterna av närsalter i vattnet är synnerligen låga, har algerna en förmåga att uppta dem. Många arter kan dessutom lagra fosfor för flera generationer framöver. Algerna har många sätt att överleva. En utväg för dem är att de bildar vilostadier som vaknar till liv följande säsong eller när förhållandena är lämpliga. En annan utväg för dem är att svälta. Relativt allmänna cyanobakterier i oligotrofa sjöar är släktena Snowella, Aphanocapsa, Dactyloccopsis, Rhabdoterma och Merismopedia. Det förekommer sällan algblomningar i karga sjöar. Ändå kan någon Anabaena-art anrikas vid ytan, under speciella förhållanden och driva in i nog så synliga band eller fläckar i någon vik. I allmänhet minskar antalet arter i samband med försurning. Helt ovanligt är det inte heller att långsträckta sjöar är oligotrofa i ena ändan och relativt eutrofa i den andra.

Alger i eutrofa sjöar

Orsaker till att sjöar kan vara frodiga eller eutrofa är många. De kan vara eutrofierade av naturliga orsaker eller till följd av övergödning. Då man skall utnyttja vattnet orsakar den stora algmängden i eutrofa och eutrofierade sjöar ofta problem. Eutrofa sjöars frodiga karaktär upprätthålls genom en i relation till volymen och vattenutbytet riklig tillförsel av närsalter utifrån, åtminstone under en del av året. En snabb cirkulation av näringsämnen och sjöarnas interna belastning gynnar produktionen. Då djupvattnet eller gyttjiga bottenarealer blir syrgasfria eller då vattnets pH stiger långt över 9, frigörs mycket fosfat från bottnen. Orsaken till att vattnets pH stiger kan vara hög produktion. Under sommaren har näringsrika sjöar vanligen täta populationer av djurplankton. På våren dominerar ofta växtplankton av kiselalger i eutrofa sjöar såsom Fragilaria acus, Asterionella formosa. Ofta är cyanobakterier av släktena Anabaena, Microcystis planktothrix, Pseudanabaena också dominerande.

Återkommande blomningar av cyanobakterier, är ett särdrag för utpräglat eutrofa sjöar. På försommaren kan det ofta vara någon Anabaena-art, på hösten en eller flera Microcystis arter och på hösten Aphanizomenon flos-aquae, men variationen är stor.

Alger i humösa sjöar

Oberoende av om humusrika eller humösa sjöar är näringsfattiga eller mera näringsrika, har de många särdrag. Humösa sjöar finns speciellt i barrskogsregioner, och i anslutning till myrar. I huvudsak består humus av svårnedbrytbart organiskt material.
Benämningen dystrof används bland limnologer för humösa siöar, dessa sjöar har ofta en riklig algflora. Antalet arter cyanobakterier kan vara stort, men de är sällan lika synliga i humösa som i eutrofa sjöar. I dystrofa sjöar är vattnet en aning surt. Ifall sjön har en hög humushalt ser det ut som om vattnet skulle vara gulbrunt eller ibland nästan rödbrunt. Siktdjupet kan vara så litet som 50-100 centimeter.
Humusämnena absorberar det nedträngande Ijuset och filtrerar bort speciellt det blåa Ijuset. Fotosyntesen begränsas på grund av den försämrade Ijustillgången. I regel är opåverkade humussjöar fattiga på kväve och lågproduktiva.
Några alger som kan nämnas av de hundratals arter och släkten som lever i dystrofa sjöar är Tabellana flocculosa. I regel är alger som lever i humösa sjöar ganska harmlösa. Det finns dock vissa arter som har en lukt som närmas påminner om dy (1)

Övergödning

Övergödning, eller eutrofiering, innebär förhöjning av växtnäringsämnen, framför allt av kväve och fosfor. Orsaken till övergödning är bl.a. intensivt jordbruk, hushåll med enskilda avloppsanläggningar och vissa industrier, skogsindustri och vägtrafik. Hur ska man känna igen en övergödd sjö? Det finns enkla tecken som syns lätt, t.ex. det förekommer slem på fisknät och strandstenar, grön alggrumling, växtligheten ökar och nya växtarter förekommer, lukten och smaken blir sämre, fiskarna dör och allergiska reaktioner uppstår hos dem som använder vattnet. När en sjö blir övergödd är det viktigt att vidta åtgärder. Det lönar sig för alla men bäst är det naturligtvis om man kan förebygga en eutrofiering. När vattnet är rent går det att använda som bastuvatten eller i vissa hushållsbruk. Vattnet blir mycket renare, fiskarna mår bättre mm. En eutrofierad sjö är heller inte estetiskt tilltalande (6)

För människan, är största delen av alla algarter harmlösa och osynliga samt okända. Men tack vare ökad forskningsinsats har många nya toxiska alger avslöjats. Förändringar i miljön gör att tidigare okända, toxiska arter kan orsaka algblomningar. Under de senaste årtiondena har många områden, där toxiska alger och algförgiftningar aldrig tidigare förekommit, drabbats. Det finns tecken på att 20-hundratalet kommer att bli algernas århundrade. Övergödningen av världens sjöar och kustvatten gör att algernas totala produktion ökar.
Vad är toxiner? Toxiner är gifter, som bildas av levande organismer. Man har länge känt till att många växter och svampar producerar dödligt giftiga ämnen eller toxiner. Man kan säga att toxiska alger utgör ett hot mot människans hälsa. Det förekommer skadliga toxiner i flera olika alggrupper och antalet arter ökar oavbrutet.

Toxiska cyanobakterier

Av cyanobakterierna kan minst 40 arter vara toxiska och de kan producera flera olika toxiner. Dessa toxiner kan orsaka t.ex. hudirritationer vävnadsskador eller t.o.m. faunadöd. Det förekommer sällan att en art blommar ensam, oftast är det flera arter som blommar tillsammans. Detta medför en viss osäkerhet vid bedömningen av en eventuell toxinproducent. I samma vatten kan det dessutom växa toxinproducerande och icke-toxinproducerande stammar av samma cyanobakterie. Dessa går inte att skilja åt morfologiskt. En stor grupp av cyanobakteriers toxiner utgörs av naturliga toxiner = biotoxiner, som påträffas i våra sjöars ytvatten. De gifter som produceras av cyanobakterier kan indelas t.ex. i levergifter eller hepatotoxiner och nervgifter eller neurotoxiner, dessa känner man bäst till. En skild grupp till är lipopolysackaridendotoxiner (LPS) och övriga toxiner, som i detta fall är en grupp av delvis nyupptäckta toxiner. LPS och vissa andra toxiner ger upphov till allergiska besvär eller hudreaktioner. De ämnen som irriterar huden starkt kallas dermatoxiner. Andra toxiner kan ge inre blödningar samt öka risken för tumörblödning, främst i levern. Människans inre organ t.ex. mage och tarm, påverkas långsiktigt vid användning av dricksvatten, även om toxinhalten är väldigt låg. En del toxiner påverkar också nervsystemet och orsakar förlamning och andningssvårigheter. Man kan alltså säga att för olika toxiner är verkningsmekanismerna olika. Vissa cyanobakteriearter, speciellt av arten Anabaena, producerar nervgifter eller neurotoxiner, som kan förlama och döda djur på några minuter. Ett viktigt neurotoxin är alkaloiden anatoxin-a. Den orsakar dock inga dramatiska inre skador.
Man kan ännu nämna att cyanobakterierna inte är de enda besvärsbildande algerna i insjöar. Mikrocystiner påvisades först inom släktet Microcystis och nodulariner, som produceras av Nodularia spumigena. Nodularia spurnigena är ofta dominerande i Östersjöns algblomnigar.
Mikrocystiner produceras främst av vissa arter, t.ex. släktena Microcystis, Anabaena och Planktonthrix. Troligtvis verkar inte mikrocystiner via huden (1). Cyanobakteriearter är ekologiskt viktiga samt förekommer allmänt. Ifall man får en ordentlig kallsup av vatten som innehåller toxiska cyanobakterier kan man i värsta fall bli allvarligt sjuk. Traditionellt har man undersökt algernas toxiner med ett standardiserat mustest. Nuförtiden har man utvecklat många kemiska analysmetoder. Man kan inte se algers toxitet i mikroskop. Algtoxinerna är inte bara ett hälsoproblem utan har även negativa effekter för ekosystemet. För samhället kan de även ge upphov till stora kostnader på grund av övervakning och vattenrening. I praktiken kan toxiska cyanobakterier förekomma var som helst, men de orsakar problem främst i övergödda sjöar och floder som rinner långsamt. Många samhällen använder algrika sjöar som råvattentäkter. Råvatten som är cyanobakterierikt utgör alltså inte bara ett problem vid rening, utan även en potentiell hälsorisk om reningen inte inkluderar ozonering och filtrering genom filter av aktivt kol. Det är därför viktigt att uppmärksamma cyanobakterier.
Man har än så länge ganska lite kunskap om varför algerna producerar toxiska och illaluktande ämnen. Det finns olika teorier och möjliga förklaringar. En teori är att toxinema skyddar algerna så att algerna inte ska bli uppätna.
De faktorer som styr giftbildningen är också till en stor del okända. Men man vet att hög temperatur och svagt ljus tycks stimulera cyanobakterier att bilda mer gift. Detta tyder alltså på att ljus och temperatur är viktiga faktorer som kontrollerar giftproduktionen hos cyanobakterier.
Brist på kväve, fosfor eller järn kan även framkalla giftproduktion. Toxiteten hos cyanobakterierna kan också ha ett samband med deras lipid-innehåll (1).



Algläget på några andra ställen

Tidningspressen, radio och TV har rapporterat om läget i Östersjön i år. I år har det inte varit så allvarligt som experterna trodde att det skulle bli. Två fartyg, Wasa Queen och Finnjet, har samlat information om växtplanktonmängden i Östersjön och Finska Viken. I maj fanns det rikligt med kiselalger i Finska Viken, vilket hindrade stora blågröna algblomningar. I Jyllandsposten den 6.9 -99 publicerades en artikel skriven av Ole Sonnichsen. Han berättar att var femte sjö i Danmark är förorenad. Problemet är mängden fosfor från jordbruket och utsläppen från hushåll. Endast var fjärde sjö i Danmark har helt rent vatten. I ett försök att åtgärda detta har den danska regeringen bestämt att det skall vara ett bredare bälte mellan åkern och sjön så att näringsämnen inte lika lätt når sjön.
I Hufvudstadsbladet den 28/5 -99 konstaterade Hedda Biström att risken för blågröna alger minskar när kiselalgerna konsumerar största delen av fosforn. Men en riklig regnperiod i början på sommaren skulle öka risken för algblomningar, det säger biologen Mikaela Ahlman.
Försommaren var lugn och fosforhalten var lägre än ifjol. I juni konstaterade Hbl att mängden alger är liten men att alger har observerats i flera sjöar i Finland än ifjol. I Larsmo konstaterades ett meterbrett algbälte enligt Jakobstads Tidning den 30.6 -99. Orsaken torde ha varit det varma vädret.

Intervju med Sonja Cederberg (8)

Vi tog kontakt med Sonja Cederberg eftersom hon har en villa vid Huvudsjön och har följt med sjöns tillstånd. Hon gav oss anteckningar som hon gjort under tidigare år.

1995 Juli-augusti: små, parvis blåa prickar ca 3  cm under vattenytan
1996 Efter en torr vår kom störtregn som spolade med sig material ut i sjön. Sjön luktar illa efter vintern.
Bastuvattnet luktar död fisk. Död fisk börjar flyta omkring.
I slutet av juli börjar fält av "rabarbersoppa" uppdagas vid stränderna.
Fälten förs med vinden. Går att simma när slemmet är borta.
Temp. stiger, vilket leder till ökade algmassor, det går inte att simma i vattnet. Vattennivån är låg.
Nu först börjar villaborna inse att något är på tok och för att få alla att inse att allas krafter behövs låter vi vattendistriktets anställda ta prov på vattnet och ge nyttig info om simning o dyl.
På vintern var det syrebrist i vattnet vilket ledde till stor fiskdöd
1997 Katastrofår, med tropisk värme en månad. Vattnet sjunker, mer än någonsin förut.
I juli börjar vattnet lukta och små fläckar av alger uppträder. I mitten av juli kom det en värmebölja som höll i en månad, temperaturen mellan 23 och 15. Algerna frodas. Allt var fruktansvärt livlöst. Först i september börjar vattensituationen bli normalare. Den 12.9 var pH 7, den 18.9 var pH 6 mitt på sjön, 7 vid stränderna. Nu äntligen talko ! ! !
På hösten byggs en damm vid sjöns utrinningsbäck. På så sätt lyckas man få höstens regn att hållas kvar vilket leder till en höjning av vattennivån med 30 cm! Otroligt!
Vassen klipps, men folk orkar inte plocka upp den smutsiga vassen. På vintern körs krossgrus ut på sjön.

Vårt arbete

Vårt arbete var alltså att följa med blågrönalgernas tillstånd i Vitsjö, Huvudsjö och Hjuljärv under våren och sommaren 1999. Vi hämtade vattenprov från de nämnda sjöarna och mikroskopierade hemma hos Malin. P.g.a. bristen på tillräckligt bra utrustning hade vi svårt att göra en kvantitativ undersökning. Vi har gjort upp en tabell för att åskådliggöra vårt projekt.

Vitsjö –99

Huvudsjön -99

I början av sommaren 1999 (18.5) mätte vi fosfor, kväve och pH-värden i de tre sjöarna. Tidigare värden är tagna ur Sursik Naturklubbs sjöundersökning i Pedersöre.
De kemiska analyserna är utförda vid Livsmedelslaboratoriet i Jakobstad.

Kväve mg/l

Fosfor-värden ug/l

Litteratur:
1. Tore Lindholm "Algefenomen och algproblem" 1998
2. Toini Tikkanen, Torbjörn Willén "Växtplanktonflora"
3. Lars Edler, Eva Willén, Torbjörn Willén, Gunnel Ahlgren "Skadliga alger i sjöar och hav" 1995
+ broschyrer

Websidor:
4. http://www2.fimr.fi/algaline/algaline.htm
5. http://www.hvr.se/vatten/cyanobakterier.html
6. http://www.e.1st.se/miljo/hot/overgod.html
7. http://www.ab.1st.se/infobalt/TEXT/FRAAGOR.HTML

Intervjuer:
  8.  Sonja Cederberg, Pedersöre
  9.  Karl-Erik Storberg, Länsi-Suomen Ympäristökeskus.
10.  Matts Lind, Pedersöre.

Tidningar:
11. Jakobstads Tidning
12. Hufvudstadsbladet

Investigation about blue green algae in Vitsjö, Hjuljärv and Huvudsjön in Pedersöre 1999

We have investigated blue green algae in 3 lakes in Pedersöre: Vitsjö, Huvudsjö and Hjuljärv. We wanted to do this, because we are concerned about their health. We took watertests once every second week and microscoped them. We found out that Vitsjö and Hjuljärv are not eutrophicated but in Huvudsjö bluegreen algae are quite a serious problem.